Dag 8,

Ett ögonblick

Ett ögonblick som är värt att skriva om bara sådär. Vad skulle det kunna vara? Det borde vara ett happy-moment för det är ju dem man vill minnas. Det skulle kunna vara när jag tog körkort, eller när jag vann 2000 spänn i en talang-tävling, eller när jag fick en resa till Turkiet med min kusin, eller när min bror-son Kevin kom till världen.

Men jag väljer ett annat. Inte ett glädje-ögonblick direkt. Faktiskt bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det var ett ögonblick då allt omkring bara föll. Precis allting. Precis då jag trodde att det här kan inte bli värre. Det handlar om ett svek. Helt plötsligt hade jag inte bara svikit en, utan alla i min omgivning, tydligen. Ingen ville ta mitt parti. Och det var otroligt obehagligt. Aldrig känt mig mer ensam i hela mitt liv tror jag. Min mamma, min pappa och mina syskon var ett skyddsnät. Ett välbehövligt skyddsnät som fångade upp mig när ingen annan ville ta emot. Det är precis så det ska fungera i en familj, att oavsett vad så ska dem fortfarande tycka om en fast man gjort ett fel.

Jag kommer aldrig någonsin svika någon/några så hårt igen. Aldrig. Själva känslan att svika någon är hemsk. Jag tror att innerst inne så människan i slutändan självisk. Självklart vill man ingen ont men ännu värre är det nog när man inser att man står det ensam och man har själv satt sig i den sitsen. Finns ingenting värre!

Jag vill inte vara specifik, det spelar ändå ingen roll. Jag skriver om det här ögonblicket för att påminna andra och framför allt mig själv, att vara rädd om alla i ens omgivning. För en dag när man behöver dem mest så vill jag kunna lita på att dom verkligen kommer vara där också. Vägrar stå ensam med besvikna blickar på en. Aldrig aldrig aldrig.

Näe, åter igen. Livet är inte imorgon, utan en massa "nu" som staplas på varandra. Jag vill helst se tillbaka i tiden och vara nöjd över alla mina "nu"n.

Nu ska jag lägga mig i sängen och hosta söner halsen, precis lagom såhär efter lovet. Not.

God natt :)