Jag vet inte...

Jag stog alldeles nyss och tittade ut genom mitt fönster. Det var helt vitt över allt och solen sken som aldrig förr. Jag öppnade balkongdörren och kände solens värme. Det var underbart skönt. Jag blev glad när jag kunde känna solens värme, det har jag inte gjort på väldigt länge nu.

Men efter 5 minuter kände jag kalla vindar så jag drog igen dörren. Iskallt var det. Då blev jag less igen. Jag sitter inne i min lilla lägenhet idag, för att jag är sjuk. Ute är det typ hur fint som helst, sånna här dagar ska man inte gå i skolan heller. Om jag fick välja exakt vad jag ville så skulle jag vara i en skidbacke idag med Daniel Racas. Det är underbart. Men så är det inte. Nej. Istället sitter jag här och känner mig så less. Så jävla less. Jag tror det är för att jag saknar så himla mycket.

Jag saknar min bästa vän Emma, Emma Panhed. Hon är den personen som alltid finns och förstår för mig. Och jag är den för henne. Men nu ses vi aldrig.. Den här texten låter säkert som vilken text som helst, alla känner säkert såhär ibland. Såför vissa är detta säkerligen bara ett vanligt tjat. Men, det betyder ju bara att det är fler människor som känner sig ensam och utelämnad. Sorgligt. Så på ett sätt vill jag vara tillbaka i 9:an igen. Då var allt grett. Då var jag bara en oskyldig 9:a...

Ha en bra fortsatt vecka Josefine. Krya på dig.